Kom nyss hem nu, har varit ute och sprungit 1 mil och 5 kilometer, åhhh vad det känns bra !:D Nu är man iaf lite stolt över mej själv.

Kändes som om man kunde springa hur långt och mycke som hälst idag, men var tvungen att komma hem i någolunda tid för att plugga lite =/

Dagen har för övrigt vart bra, hade bara en lektion idag så åkte hem redan vid 11.00

Nu blir de plugg för resten av kvällen, så tjinngeling!

Vaknade i morses och kände att jag kunde äta hur mkt som helst! usch!

Tränade bara mage idag på gympan, det kändes skönt.

Men mitt dumma fan köpte chips sen när man kom hem =/ Såklart var de 50% lass fat, men ändå, känner mej verkligen hemst!

Sen är man för trött för att ut och springa, åhhhh!

Får ta och bli en rejäl runda imorgon, sen ska man ju på kalas och fira min mosters barn, ska inte äta något, får inte !

Nu ikväll blir det iaf sittups å lite sånt det måste jag orka, det behövs verkligen!

Har fått reda på nu att man har kommit in på anorexi/bulimi mottagningen, vill inte ! =/ kommer bara att bli en massa tjat å sånt..

Aja, måste skärpa till mej vekligen. 

Kom nyss hem nu, gårdagen (fredan) var hemsk!

Mådde rätt så bra på morgonen, men sen gick allt utför.

Fick världes panik på bussen hem, skakade som as, visst ju att man skulle äta när man kom hem. Gjorde upp planer om att jag skulle ljuga ihop att man åt i skolan, men de var inte så troligt, för åkte hem innan matsalen knappt ens hade öppnat =/

Åt lie mat iaf, sen blev man världens godis sugen, hatar den kännslan!

Hade lite godis hemma, satte mig framför tv:n och moffade i mej..

Fick ånger som fan för de, igen..

Mamma och pappa var  inte hemma för de åkte ut med voffsingen, så gick in till toan och spydde upp allt. Det går lätt när man vet hur man ska göra, så känndes skönt efteråt. Men fick ont som as i huvudet efteråt, känndes inte så bra precis, menmen. Vad ska man göra? när ånger skriker i kroppen..

Får bli att ut och springa sen i morgonbitti, nu ska jag iaf soooova, natti!

Känner att snart bryter helvetet löst igen!

Har syndat idag, åt i skolan, sen hemma + en milkshake på de!

Känner att det skriker i hela kroppen att de inte vill vara där, mår så otroligt dåligt igen. Känner gråten bränner i ögonen, värken i magen, vill bara spy upp allt, men då skulle mamma få reda på de, för hon är hemma..

Vill inte att hon ska höra de, känns bättre när man är ensam.

Det blir ut och springa snart, låååångt!

Sen situps sen innan man lägger sig, Känner att min kropp är trött idag, men måste ut och röra på mej!

 Stay strong , starve on!

Måste hålla de nu, orkar inte med om vågen har höjt sig igen!

Jaha, då sitter man här igen dåe.. har försökt plugga ett tag, men inte gått så bra,

Ska ut och springa snart, lääängtat som fan tills de=D typ det ända man har gått runt och tänkt på idag, ska bli så skönt!

Fan tänk om man kunde få tillbaka sin kropp som den serut där, skulle verkligen vara så lycklig då =/

Därför blir de att inte äta Några sötsaker eller likande, ut och röra på sig som as nu ! =)

Älska<3

Dagen har vart helt okej, skolan fick fort, rätt så soft dag.

Kom hem typ vid 15:00 och slängde mej framför tv:n en stund.

Tankarna har inte vart så jobbiga idag, men hoppade över skollunchen, maten såg inte så värst inbjudande ut precis..

Kom in för en liten stundsen, har varit ute och sprungit nästan en mil idag, skönt!

Så ska sitta här ett litet tag till och sedan innan man lägger sig göra situps, sen sover man gott! =)

Går det verkligen att kunna ta sig ur de ? Är det verkligen någonting man kan få hjälp med och det sedan försvinner? Det tror inte jag .. Är det egentligen ens värt att försöka hålla kvar de? Eller ska man göra som alla j*vla människor säger och ta den "hjälp" man behöver? Det är egentligen nu som det gäller.. väljer min framtid enligt läkare och psykologer. Stämningen här hemma är nästa helt outhållbar ibland. Mamma gråter av förtvivlan av att försöka få en att inse att man har något "problem". "Det är ingen annan än dej själv som kan ända på de, som kan få ut henne ut ditt liv". Det är vad mamma säger.. Men kan det vara så svårt att först att man kanske inte vill släppa henne, det har blivigt som ens vän.. som pushar en till att nå sina mål, att kunna få sin önsking att bli uppfylld... Det är nu som man kan vinna eller förlora, ah det är egentligen den bistra/ångerfyllda sanningen, förlora allt! verkligen Allt! Eller så kan man försöka båda delarna, Jag själv vet att man skulle klara de, men sen så är det folk som vill sätta "käppar i hjulet för en"..

Man kanske ska ta allt från början.. Jag kallas Lizzie och är 17 år fyllda. Innan jag fick diagnosen anorexia så var mitt liv helt annorlunda. Man kunde skratta och vara glad.. proppa i sig en massa sötsaker utan att få en enorm ångest efteråt. Att kunna känna att mat var kul, och inte ett tvång som de är nu.. Det går frammåt det gör de.. men jovisst det blir bakslag då och då. Jag har levt med ätstörningar sen jag gick i 7 klass. Har alltid hatat min kropp. Var små mullig som barn och ända up till tonåren. som mest har jag vägt 57 kilo och var ca 1.55 cm lång, det var för 4 årsedan. Min a ätstöringar var inte så illa när jag gick i 7:an och uppåt, men de fanns där, det är mest nu det senaste havåret som det har blivigt "riktigt" illa. Vet inte riktigt vad som egentligen utlöste till att det blev såhär.. men nu är jag här, fast i de nu. man fattar ibland att man har problem med maten, men det är som på mig att jag vill gömma det, och inte "inse" fakta. Det är ett bra tag till innan jag ens får komma in på en anorexia/ bulemi mottagning. Jag har levt med dethär så länge nu, så det känns som om det kvittar om man kommer ur de egentligen. Ärligt talat så vet jag inte ens om jag vill försöka få bort " henne". Det är hon som hjäper mig att frörsöka nå mina drömmar.. gillar att känna mej smal, benen SKA stå ut, det är snyggt. Enligt min mening, sen får ju andra tycka som dom vill..