Allt är så annorlunda nu... vet inte riktigt vad de är, men det är som om man har vaknat upp och börjar se "verkligheten" som alla andra gör de.

Allt som en gång i tiden har varit lååångt borta från mina drömmar har sakta men säkert börjat komma tillbaka, konstigt nog så har man börjat känna den känslan i kroppen att livet kanse ändå är kul.

Men man ska ju aldrig förhasta sig med saker och ting i livet, det kan vända lika fort innan man ens hinner blinka.

Men ändå!

Denhär kännslan som finns i min kropp, den bara sprider sig, jag mår mkt bättre, är mkt piggare än förut, och har fått tillbaka min kontakt med kompisarna igen som man har vart utan ett bra tag nu..

Men de med vikten sitter fortfarande i, men man börjar känna att det börjar släppa. just dendär kontrollen av vad man äter och hur mkt, och hur ofta man fick smyga med att spy när ingen var hemma. Och inte minst de med att gömma mackorna som mamma gjorde på morgonarna.

Kom på för bara någon vecka sen att jag hade mackor i min bokhylla i mitt rum.. värsta synen jag har sett på MKT länge kan jag lova!

Längst upp, längst in låg dom. Några med kötbullar på och en annan med leverpastej ( som jag hatar). Men mackorna levde minst sagt! det kryllade av äckliga larver och annat där uppe! :S höll nästan på att svimma så äckligt var de. Hade helt glömt bort att jag hade gömt mackor där, så nu mer än 3 månader senare hittar man dem med en massa äckel som kryper på och innuti dom :S  Så jag säger de bara, snälla ni som gömmer eran mat, glöm inte att slänga den såfort ingen är hemma!

kunde ju aldrig slänga min mat i soptunnan, mamma kollade alltid igenom den varje gång efter frukost eller vid lunch. så det var ända utvägen för mig, när hon var ute och röte sin morgoncigg så passade jag på att gömma mina "älskade" mackor i mitt rum i bokyllan.. hmm... det misstaget lär man aldrig göra om igen iaf.

Allt som har kännts så hopplöst och förtvivlat har ju börjat sakta men säkert försvinna. Mamma har tillochmed gått med på att jag ska få börja träna på gym igen!! :D men under stränga regler såklart..

Måste äta redigt, inte ljuga om de, och att hon lägger upp hur mkt jag får gå och träna. men vad gör de ?! jag mår så mkt bättre så det spelar ingen roll, jag ska ju få börja på gym igen :D sååå glad!

Anledningen till att man mår bättre är kanske att tacka Jimmy, med dig känner jag mig hel<3 

Orkar inte längre ger upp..

Allt har börjat kännas lite bättre för tillfället.

Börjar orka med saker och ting mera nu än vad jag gjorde förut, och det känns underbart!

Har tillochmed börjat äta utan att näst intill få någon ångest, och det känns oehört konstigt må jag säga. Den antidepressivamedicinen börjar nu verka..

Men bara för att jag kan äta bättre nu så ska man inte tro att man fortfarande vill vara smal! för det vill jag ! Men mamma och pappa hålller snart på att klappa ihop nu av allt här hemma med mig, så måste försöka med dethär ett litet tag iaf, sen går nog man tillbaka =)

Känner av det onda i hjärtat igen, oroveckande..

Du kan ju bara ta och dra! orkar inte, fatta...

Allt är en stor röra just nu, vet inte hur jag ska ta mig till.

Min bästis har totalt vänt mig ryggen, varken vill prata med mig längre, eller ens fråga hur det är när man har as ont och knappt kan andas. vad är de för vän!? vad tycker ni? är det en vän som man ska försöka få "tillbaka" eller ska man helt enkelt gå vidare?

Hatahatahatahatahata sjukhus!

mått så jävla dåligt nu igen på sista tiden, allt möjligt går bara fel. Det kvittar vad jag än gör så blir inget bättre =/

Igår fick jag ett "anfall" kunde inte andas och hade jätteont i hjärtat. Har haft det 2 gånger innan och på sjukhuset så säger de att det är inget farligt. De hittat aldrig något fel på mitt hjäta eller liknande, så då drar de den enklaste slutsatsen i och med att jag har fått diagnosen anorexia så hade jag ett ångestanfall, bullshit!

Så har de även sagt att jag tydligen har surauppstötningar( som jag aldrig i hela mitt liv haft) och en annan gång så sa de att jag spyr så mycket att jag kanske har en inflamation i matstrupen. För det första så spyr jag inte alls ofta! och för det andra var det över en månadsen jag gjorde de senast!

Så för att verkligen komma till det jag menade med det jag skerv först med att jag verkligen HATAR sjukhus, är att jag fick ett till "anfall" på bussen idag till skolan. Fick åka till sjukhuset och där var det samma visa igen, de hittade ingenting, så jag hade fått en "ångestanfall" igen. Men har haft så många ångestanfall så jag ver vad det är, och dethär är absolut inget sådant!

Det sjukaste med att åka till sjukhuset är att när man väl är hos läkaren och  ska försöka berätta hur ont man har, när man knappt kan prata för det gör så fruktansvärt ont varje gång man drar in luft, och läkaren bara himmlar med ögonen och inte tror på en, så är det verkligen något som inte stämmer på ett sjukhus!

Har typ inte ätit något idag, känner mig rätt så nöjd.

Men så ska man ju få höra hela tiden att man måste välja "ana" eller ett "riktigt liv". Åhh kan dom aldrig fatta !? Det dom säger med att jag måste välja, jag tänker inte välja något!

Det finns helt enkelt inget att välja mellan.

Det är mitt liv, så sköt erat tack!

Känner verkligen att livsglöden snart är slut..

Orkar inte längre, rädslan tar snart över.

vad ska jag göra ?!

Hatar allt! precis allt just nu!

Kan inte komma ett enda sant leénde från mig, jag kan inte skratta och ha roligt, allt är en lögn. Och alla går på de, som tur är. Det är bara här jag kan berätta om de, hur jag känner och hur allt är.

För verkligen lilla minsta man äter nu får man verkligen ångest, tabletterna som läkarna proppar i mig funkar ju inte ens, och vad annat hade man trott?

jävla skit saker !

Mår verkligen illa just nu, toan nästa...