Jaha, då sitter man här igen dåe.. har försökt plugga ett tag, men inte gått så bra,

Ska ut och springa snart, lääängtat som fan tills de=D typ det ända man har gått runt och tänkt på idag, ska bli så skönt!

Fan tänk om man kunde få tillbaka sin kropp som den serut där, skulle verkligen vara så lycklig då =/

Därför blir de att inte äta Några sötsaker eller likande, ut och röra på sig som as nu ! =)

Älska<3

Dagen har vart helt okej, skolan fick fort, rätt så soft dag.

Kom hem typ vid 15:00 och slängde mej framför tv:n en stund.

Tankarna har inte vart så jobbiga idag, men hoppade över skollunchen, maten såg inte så värst inbjudande ut precis..

Kom in för en liten stundsen, har varit ute och sprungit nästan en mil idag, skönt!

Så ska sitta här ett litet tag till och sedan innan man lägger sig göra situps, sen sover man gott! =)

Går det verkligen att kunna ta sig ur de ? Är det verkligen någonting man kan få hjälp med och det sedan försvinner? Det tror inte jag .. Är det egentligen ens värt att försöka hålla kvar de? Eller ska man göra som alla j*vla människor säger och ta den "hjälp" man behöver? Det är egentligen nu som det gäller.. väljer min framtid enligt läkare och psykologer. Stämningen här hemma är nästa helt outhållbar ibland. Mamma gråter av förtvivlan av att försöka få en att inse att man har något "problem". "Det är ingen annan än dej själv som kan ända på de, som kan få ut henne ut ditt liv". Det är vad mamma säger.. Men kan det vara så svårt att först att man kanske inte vill släppa henne, det har blivigt som ens vän.. som pushar en till att nå sina mål, att kunna få sin önsking att bli uppfylld... Det är nu som man kan vinna eller förlora, ah det är egentligen den bistra/ångerfyllda sanningen, förlora allt! verkligen Allt! Eller så kan man försöka båda delarna, Jag själv vet att man skulle klara de, men sen så är det folk som vill sätta "käppar i hjulet för en"..

Man kanske ska ta allt från början.. Jag kallas Lizzie och är 17 år fyllda. Innan jag fick diagnosen anorexia så var mitt liv helt annorlunda. Man kunde skratta och vara glad.. proppa i sig en massa sötsaker utan att få en enorm ångest efteråt. Att kunna känna att mat var kul, och inte ett tvång som de är nu.. Det går frammåt det gör de.. men jovisst det blir bakslag då och då. Jag har levt med ätstörningar sen jag gick i 7 klass. Har alltid hatat min kropp. Var små mullig som barn och ända up till tonåren. som mest har jag vägt 57 kilo och var ca 1.55 cm lång, det var för 4 årsedan. Min a ätstöringar var inte så illa när jag gick i 7:an och uppåt, men de fanns där, det är mest nu det senaste havåret som det har blivigt "riktigt" illa. Vet inte riktigt vad som egentligen utlöste till att det blev såhär.. men nu är jag här, fast i de nu. man fattar ibland att man har problem med maten, men det är som på mig att jag vill gömma det, och inte "inse" fakta. Det är ett bra tag till innan jag ens får komma in på en anorexia/ bulemi mottagning. Jag har levt med dethär så länge nu, så det känns som om det kvittar om man kommer ur de egentligen. Ärligt talat så vet jag inte ens om jag vill försöka få bort " henne". Det är hon som hjäper mig att frörsöka nå mina drömmar.. gillar att känna mej smal, benen SKA stå ut, det är snyggt. Enligt min mening, sen får ju andra tycka som dom vill..